… Där var hon, lika vacker som den sist utslagna vitsippan om våren. Solen sken genom grenarna på den stora gröna eken och lyste upp hennes vita sommarklänning som hade ett mönster av ljust blå blommor och hon sprakade av glädje. Hennes mörka, långa hår vågade sig i vinden, och när hon vände på huvudet följde det vilt med och la sig sedan lugnt över över hennes vänstra axel och fram över bröstet. Den ständigt vackert leende munnen yttrade bara de godaste och visaste ord.
Hon kom mot mig, trippande så lätt, så bekymmerslös. Mina ögon var förtrollat fast vid henne, det var något så speciellt, så fromt med henne, hon hade en livsglädje som ingen annan hade. Hon gjorde en långsam piruett på gräset, höll ut armarna, blundade mot himlen, tog ett djupt långsamt andetag och lät världen omfamna henne.
Hon stannade framför mig, tittade på mig med sina stora blåa ögon. Det kom en lätt ilning mellan skulderbladen och upp i nacken och jag stod helt still. Efter, min uppfattning, den evighet vi stod där sträckte hon ut sin hand och la den mot min kind.
Ännu en ilning, hon var så varm, men ändå så kall. Hon gjorde nånting med mig, mina minnes spelades upp för mig inne i mitt huvud, dåliga minnen, mörka minnen. En tår svämmade över ögonkanten och föll ner i hennes hand. Då ändrades bildspelet, och istället visades glada ansikten. Oförglömliga minnen, underbara stunder, jag blev varm och jag tror att jag log. Hela min kropp kunde känna alla vackra, pirrande, glada känslor på nytt. Med blicken full av hopp tittade jag upp och hon var borta. Min hand var hårt knuten, jag öppnade det och jag höll i ett vackert silverhalsband, hennes halsband.
-Tack. Viskade jag och knöt handen och satte den mot mitt bröst.
Jag glömde aldrig den dagen, vem var hon, och vad var hon? Hon dök upp som en ängel och gjorde ett under med mig. Fick mig att inse att det vackra vi varit med om i våra liv, var det som betydde något. Att inte gräva ner sig i depressioner, utan se det positiva i allt.
Jag glömmer dig aldrig, du som fick mig att le igen, du, du den goda.
Har faktiskt fått inspiration än en gång av "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö", dock filmen denna gång. På bild, "Ewa Kaludis" spelad av Helena af Sandeberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar