Fortsätter mitt inlägg från min väldiga bilddagbok...
Kanske skulle ta och lägga upp nånting hö... hö. Får bli en konstigt känslosam bild från en av Stockholms bakgator 2008 och en gnällande text.
Livet är lite trögflytande och jobbigt just nu, sommarjobbar på EDC och snart är det Arvikafestivalen. Det blir nog bra får vi hoppas.
Det är sommarlov och det är inte alls lika härligt som det borde vara. Hade gärna gått i skolan fortfarande. Jag saknar många personer som förr fyllt min tillvaro, men som nu i stort sett tynat bort, eller det känns så i alla fall. Dock har jag lärt känna nya människor på sista tiden, det känns bra, men än dock.
Jag vill åka nånstans i några dar! Bara dra bort ett tag, med någon. Tumla runt på gatorna i en mer eller mindre okänd stad. Bara känna att man tar sig nånstans, få leva lite och se nånting nytt! Det blir väl när lönen kommer!
Det brukade vara jag och Pappa som gjorde sånt förr (japp, nu kommer Pappagnället åter igen), vi kunde åka till Stockholm helt spontant och bara vara där, göra nånting kul och få lite omväxling. Bara han och jag. Men som vanligt styr tankarna mot att det aldrig kommer hända igen. Att vi inte längre kommer sitta i bilen i timmar och bara prata om livet, lyssna på skön musik och fara fram genom natten, se gatlamporna flyga förbi. Honom kunde jag även vara tyst ihop med, det var inga konstigheter. Vi kunde sitta tysta i bilen, utan musik, inte säga nånting, men vi förstod varandra utan ord. Fan jag saknar dig så jävla mycket och tär på mitt samvete att jag hälsar på dig alltför sällan, men det är, som jag sagt 10000 gånger förr, inte detsamma längre. vart är du? Kom tillbaks...
Jag vet att det även är dumt att prata om dig som om du vore död. För du kunde ju faktiskt dött, och jag borde vara glad för att du lever, men på nåt sätt fattas den glada känslan väldigt ofta nu för tiden. Jag borde hälsa på dig till helgen, eller snart i alla fall. Vi kanske kan ta en fika? Prata om vad som hänt den senaste tiden, och låtsas som att allt är som vanligt.
Fan inte nog med att du blivit sjuk, det känns som om du slitits ifrån mig då du bor tre mil bort, och inte tre kilometer bort. Allt är bara... konstigt?
Ja har även en massa andra konstiga känslor i huvudet, eller kanske sitter de i magen? Det känns så. Det kan vara lite pirrigt vissa stunder, sådär så att det kittlar. vissa stunder kan jag ha så ont i magen att jag håller på att gå åt. Jag vet inte vad jag ska tro om dig, du är ju snäll som få, och rolig. Men än sen då? Det spörs.. men jag är otålig, fast jag inte vet vad jag väntar på.
Nej jag avslutar detta oerhört deppiga inlägg med ett lite deppigt citat av Håkan Hellström, från låten "Nu kan du få mig så lätt" som förövrigt är en av de bästa som finns.
"Det va så mörkt, den kvällen jag gick hem, jag hade hoppats på något, hoppats på något"
