MIDNIGHT SKIES

Är så jävla kass på att blogga regelbundet, men har ändå inget viktigt att skriva. Dock har jag så många känslor jag bara vill skrika ut, rakt ut i luften, rakt upp i ansiktet på någon bara lätt på trycket. Men nej, vi bor i Sverige, landet lagom, här måste man vara arg, ledsen eller upprörs när ingen ser. Alla ska känna och tycka samma sak... Vafan!?
Vill ha någon jag alltid kan vända mig till, nån jag kan hålla om när det behövs, bara nån som vill vara axeln jag luta huvudet mot, som nu till exempel.
Jag undrar varför människan är så beroende av uppmärksamhet, så beroende av att bli hörd..?

Jag vet inte vad mina känslor vill, blir sjukt förvirrad av dem. Ska jag chansa, ska jag låta bli? Vad kommer hända om jag skulle göra det? Och framför allt om jag avstår? På nåt vis känns det som om tiden rinner iväg, och att det snart skulle vara för sent. En chans finns inte för alltid, men jag vågar inte ta den, inte än.
Du spelar blind och vågar inte heller ta chansen. Vi pratar aldrig om det, vi nämner ingenting, men båda vet det, det bara är så, men inget kommer till tals... Och när det väl gör det blir du stum och oförstående. Du verkar så känslokall fast på samma gång motsatsen till det. Du är både ja och nej, du är som svart och vit. Men jag kan fortfarande inte leda tankarna mot något annat än dig.

Som sagt människans uppmärksamhetsbehov.. Nu har jag skrivit en, kanske för er intetsägande, text fylld av känslor. Och man mår nu liiiite bättre när man vet att kanske någon stackars sate läst det man skrivit.
Nej nu har jag whinat klart... och ska, helt i onödan, försöka sova, sen gå upp klockan 6 och dra på ett riktigt glatt, fint leende och släpa mig genom dagen...